(från 1905)
Även om stilen förutsågs av artister som JMW Turner (Interior at Petworth, 1837), Van Gogh (Wheat Field with Crows, 1890) och Paul Gauguin (Anna The Javanese, 1893), så gjordes expressionismen känd av två grupper i Tyskland före kriget: Die Brucke (Dresden/Berlin) och Der Blaue Reiter (München), ledda av Ernst Ludwig Kirchner (1880-1938) respektive Wassily Kandinsky (1866-1944).
Inom skulpturen var (och är fortfarande) den Duisburgfödde konstnären Wilhelm Lehmbrucks (1881-1919) den mest kända och oöverträffade konstnären som arbetar med den här stilen.
Expressionismens huvudsakliga bidrag till ”modern konst” var att popularisera idén om subjektivitet inom måleri och skulptur, och att visa att representativ konst med rätta kan innefatta en subjektiv förvrängning.
Expressionismens framväxt och påverkan på modern konst
Expressionismen, som växte fram i början av 1900-talet, var en radikal konstnärlig rörelse som förändrade sättet att se och skapa konst. Även om stilen hade sina föregångare i konstnärer som JMW Turner, Vincent van Gogh och Paul Gauguin, blev den känd och spridd av två tyska grupper före första världskriget: Die Brücke och Der Blaue Reiter. Dessa grupper betonade känslomässigt uttryck och subjektivitet, vilket gjorde dem till en viktig del av modernismens utveckling.
Bakgrund och influenser
Expressionismen kan spåras tillbaka till konstnärer som på olika sätt förutspådde rörelsens stil och teman. Turner, van Gogh och Gauguin utforskade alla det subjektiva i sina verk genom användning av färg, form och symbolik. Van Goghs målning Wheat Field with Crows (1890) och Gauguins Anna The Javanese (1893) anses ha varit särskilt inflytelserika för framtida expressionister, då de förvrängde verkligheten för att framhäva känslomässiga och andliga dimensioner.
Turners Interior at Petworth (1837) pekade på en tidig abstraktion och betoning av ljus och rörelse snarare än exakta detaljer, vilket banade väg för senare konstnärers experiment med att uttrycka subjektiva upplevelser genom bildkonst.
Die Brücke och Der Blaue Reiter
Två grupper spelade en avgörande roll i utvecklingen av expressionismen: Die Brücke och Der Blaue Reiter. Dessa grupper formades av konstnärer som delade ett gemensamt mål att bryta med traditionella konstnärliga normer och att skapa en mer personlig, känslomässigt laddad konst.
Die Brücke
Die Brücke grundades 1905 i Dresden och leddes av Ernst Ludwig Kirchner (1880-1938). Gruppen fokuserade på att framhäva råa känslor och intensiva, ofta förvrängda, former och färger. Genom att avvisa realism och naturalism strävade Die Brücke efter att uttrycka det inre livet hos både konstnären och samhället.
Kirchner och hans kollegor använde en stil som ofta innebar skarpa linjer, starka kontraster och våldsamma färger. Deras målningar, som ofta skildrade stadsscener eller människokroppen, var laddade med känslor av ångest och isolering, vilket speglade den turbulenta tidens politiska och sociala osäkerhet.
Der Blaue Reiter
Den andra gruppen, Der Blaue Reiter, bildades 1911 i München av Wassily Kandinsky (1866-1944) och Franz Marc. Denna grupp fokuserade på att utforska andliga och abstrakta dimensioner i konsten. Medan Die Brücke uttryckte yttre känslomässiga tillstånd, intresserade sig Der Blaue Reiter för konst som ett uttryck för andliga sanningar bortom den fysiska verkligheten.
Kandinskys målningar, som ofta använde sig av starka färger och djärva former, anses vara några av de första helt abstrakta verken inom modern konst. I sin berömda skrift Om det andliga i konsten (1912) förklarade Kandinsky sin tro på färgernas och formernas inneboende förmåga att förmedla andliga upplevelser.
Wilhelm Lehmbruck och expressionistisk skulptur
Även om expressionismen främst är känd som en målerisk rörelse, spelade den också en viktig roll inom skulptur. Den Duisburgfödde konstnären Wilhelm Lehmbruck (1881-1919) är den mest framstående representanten för expressionistisk skulptur. Lehmbruck arbetade med förvrängda former för att framhäva mänsklig smärta, sårbarhet och alienation.
Lehmbrucks skulpturer, som ofta framställde utsträckta eller förvridna mänskliga figurer, var både dramatiska och symboliska. Hans verk, som Den fallna mannen (1915), uttryckte starka känslor av förtvivlan och sorg, särskilt under och efter första världskriget.
Expressionismens bidrag till modern konst
Expressionismens huvudsakliga bidrag till modern konst var dess betoning på subjektivitet och inre känslor. Genom att bryta med realistiska konventioner visade expressionisterna att konst kunde vara ett verktyg för att uttrycka individens unika upplevelser och inre verklighet. Detta gjorde det möjligt för konstnärer att arbeta med mer personliga, symboliska och abstrakta teman, vilket blev avgörande för utvecklingen av modern konst.
Subjektivitet och förvrängning
En av de mest revolutionerande aspekterna av expressionismen var dess betoning på subjektiv förvrängning. Genom att medvetet förvränga former och färger för att återspegla inre känslor och upplevelser öppnade expressionisterna upp nya möjligheter för konstnärligt uttryck. Konstnärer var inte längre bundna till att exakt avbilda världen som den såg ut; istället kunde de använda färg, form och komposition för att skapa verk som speglade deras subjektiva tolkning av verkligheten.
Avslutande tankar
Expressionismen, med sina rötter i Tyskland och sina influenser från tidigare konstnärer som Turner och van Gogh, har haft en varaktig inverkan på konsthistorien. Genom att föra in subjektivitet, emotionell intensitet och förvrängda former i konsten banade expressionisterna vägen för en radikal omvandling av modern konst. Deras bidrag sträcker sig långt bortom deras egen tid och påverkar fortfarande dagens konstnärer som utforskar nya sätt att uttrycka mänskliga erfarenheter och känslor.