(1908-14)
Med en stram och utmanande målarstil introducerade kubismen ett kompositionssystem av platta splittrade plan som ett alternativ till renässansinspirerat linjärt perspektiv och rundade volymer.
Utvecklad av Pablo Picasso (1881-1973) och Georges Braque (1882-1963) i två lite olika varianter – analytisk kubism och senare syntetisk kubism – stilen påverkade abstrakt konst under de kommande 50 åren, även om dess populära dragningskraft har varit begränsad.
Kubismens huvudsakliga bidrag till ”modern konst” var att erbjuda ett helt nytt alternativ till det konventionella perspektivet, baserat på det oundvikliga faktumet med det platta bildplanet.
Kubism: en revolution inom måleriet (1908-1914)
Kubismen var en konstnärlig rörelse som bröt radikalt med tidigare måleritraditioner och förändrade synen på hur världen kan avbildas i två dimensioner. Med dess introduktion av platta, splittrade bildplan som ett alternativ till renässansens linjära perspektiv och rundade former, utmanade kubismen både konstnärer och betraktare att se världen på ett nytt sätt.
Kubismens födelse och utveckling
Kubismen utvecklades mellan 1908 och 1914 av två av modernismens mest inflytelserika konstnärer, Pablo Picasso och Georges Braque. Tillsammans utforskade de nya sätt att avbilda föremål och figurer genom att bryta ner och omorganisera traditionella perspektiv. Deras mål var att visa flera vinklar av ett objekt samtidigt, snarare än att representera det från en enda fast synvinkel.
Kubismen delades in i två faser: analytisk kubism och syntetisk kubism. Under dessa år påverkade stilen inte bara måleri utan också skulptur, arkitektur och design.
Analytisk kubism: De första stegen
Den första fasen av kubismen, kallad analytisk kubism, präglades av en nästan vetenskaplig nedbrytning av motivet. Picasso och Braque fokuserade på att analysera hur föremål kunde brytas ner i geometriska former och plana ytor, vilket resulterade i ett komplext nätverk av vinklar, kanter och skuggor. Motiven, oftast stillben eller porträtt, blev knappt igenkännliga, eftersom konstnärerna försökte avbilda alla aspekter av ett föremål samtidigt.
Färgerna i analytisk kubism var ofta dämpade, med fokus på jordtoner som brunt, grått och olivgrönt. Detta tillät konstnärerna att fokusera på form och struktur snarare än färg. Bland verk som representerar denna fas finns Picassos Porträtt av Ambroise Vollard (1910) och Braques Violin och kanna (1910).
Syntetisk kubism: En ny riktning
Runt 1912 började kubismen förändras och övergick till en mer dekorativ och lekfull fas, känd som syntetisk kubism. Istället för att analysera och bryta ner motivet i små geometriska former, började konstnärerna nu skapa sina bilder genom att bygga upp dem med hjälp av collagetekniker och starkare färger.
Det var under denna period som Picasso och Braque började experimentera med att inkludera vardagliga objekt som tidningsurklipp och tapetbitar i sina målningar, vilket gav konstverken en taktil kvalitet. Dessa element integrerades i kompositionerna och skapade en mer syntetisk representation av verkligheten.
Ett av de mest kända verken från denna period är Picassos Still life with chair caning (1912), där han använde ett verkligt föremål – en bit av en rottingstol – i sin målning. Detta verk representerar en viktig vändpunkt i kubismen, där konstnärerna började bryta mot den traditionella uppfattningen om vad en målning skulle innehålla och hur den skulle se ut.
Kubismens inflytande på modern konst
Kubismens huvudsakliga bidrag till den moderna konsten var att erbjuda ett helt nytt sätt att se på det platta bildplanet. I stället för att skapa illusionen av djup genom linjärt perspektiv, som var vanligt i den västerländska konsten sedan renässansen, accepterade kubismen det oundvikliga faktum att en målning är en platt yta. Genom att bryta ner objekt och figurer i platta, splittrade plan och omorganisera dem på duken, öppnade kubismen upp för ett nytt sätt att förstå och avbilda verkligheten.
Kubismens inflytande på abstrakt konst kan inte underskattas. Det påverkade konstnärliga rörelser som futurism, konstruktivism och suprematism, och ekon av kubismens formspråk återfinns i många abstrakta konstnärers verk långt efter 1914. Picasso och Braques arbete inspirerade även konstnärer som Juan Gris, Fernand Léger och Marcel Duchamp, som fortsatte att utveckla och utforska kubismens idéer.
Begränsad populär dragningskraft
Trots dess betydelse inom modern konst har kubismen aldrig riktigt fått den breda populära dragningskraft som andra rörelser, som impressionismen eller surrealismen, uppnått. Dess abstrakta och ofta svårtolkade stil kan vara utmanande för många betraktare, och dess betoning på form och struktur över innehåll och berättelse kan göra den mindre tillgänglig för en bred publik.
Men för konstnärer, kritiker och samlare har kubismen alltid varit ett viktigt steg i utvecklingen av modern konst. Genom att bryta mot etablerade normer och erbjuda nya sätt att se på världen, öppnade kubismen dörren för en rad experimentella och avantgardistiska rörelser som skulle komma att forma 1900-talets konsthistoria.
Sammanfattning
Kubismen, utvecklad av Picasso och Braque mellan 1908 och 1914, förändrade konstens riktning genom att bryta ner traditionella perspektiv och erbjuda ett nytt sätt att förstå och avbilda världen. Med sina två huvudfaser, analytisk och syntetisk kubism, påverkade rörelsen en rad konstnärliga discipliner och banade väg för abstrakt konst. Trots att kubismen inte alltid har varit populär bland den breda publiken, är dess bidrag till den moderna konsten odiskutabelt och fortsätter att inspirera konstnärer än idag.