(1916-24)
Den första antikonströrelsen, Dada, var en revolt mot systemet som hade tillåtit blodbadet under första världskriget (1914-18). Det blev snabbt en anarkistisk tendens vars syfte var att undergräva konstetablissemanget.
Stilen lanserades i det neutrala Schweiz 1916, dess ledare var i början av tjugoårsåldern, och de flesta hade ”valt bort” och undvikit värnplikt i skydd av neutrala städer som New York, Zürich och Barcelona.
Grundarna var skulptören Jean Arp (1887-1966) och den rumänske poeten och demonaktivisten Tristan Tzara (1896-1963).
Dadas främsta bidrag var att skaka om konstvärlden och att vidga begreppet ”modern konst”, genom att omfamna helt nya typer av kreativitet (”performance art” och ”readymades”) såväl som nya material (”skräpkonst”) och teman. Dess uppviglande humor bestod i den surrealistiska rörelsen.
Dada: den första antikonströrelsen (1916–1924)
Dada, som var verksam mellan 1916 och 1924, var mer än bara en konstnärlig rörelse; det var en revolt mot hela det system som möjliggjorde blodbadet under första världskriget. Denna rörelse kom att ifrågasätta konstens syfte, etablissemangets normer och de sociala strukturer som hade lett världen in i en destruktiv konflikt. Dada representerade ett radikalt brott med traditionen och blev känt som den första antikonströrelsen.
Ursprung och tidig utveckling
Dada föddes i det neutrala Schweiz år 1916, mitt under första världskrigets förödelse. Dess grundare och medlemmar, många av dem unga och i början av sina tjugoårsåldrar, hade flytt till neutrala städer som Zürich, New York och Barcelona för att undvika värnplikt och krigets brutalitet. Bland grundarna fanns Jean Arp, en skulptör från Frankrike, och Tristan Tzara, en rumänsk poet och aktivist. Tillsammans lade de grunden för vad som skulle bli en av de mest anarkistiska och omvälvande konstnärliga rörelserna i modern tid.
Dada uppstod i Zürich, där många konstnärer och intellektuella hade samlats i skydd från kriget. Den första officiella manifestationen av Dada ägde rum på Cabaret Voltaire, en konstnärsdriven lokal som snabbt blev epicentrum för rörelsens aktivitet. Här möttes konstnärer, poeter, musiker och andra kreativa personer för att uttrycka sin frustration och upproriskhet genom performances, poesiuppläsningar och experimentell konst.
En revolt mot konventioner
Dada var en rörelse som strävade efter att förstöra och upplösa konventioner inom både konst och samhälle. För Dada var konsten inte längre något som bara skulle hänga på väggarna eller beundras i gallerier. Tvärtom, konsten blev ett verktyg för samhällskritik och för att ifrågasätta själva meningen med konst och dess roll i samhället.
Rörelsen tog avstånd från de estetiska normerna som hade styrt konstvärlden under århundraden och ställde istället frågor som: Vad är konst? Vem bestämmer vad som är konst? Genom att använda sig av humor, ironi och nonsens försökte Dada undergräva konstvärldens status quo och skapa en ny typ av konst som speglade kaoset och meningslösheten i den samtid de levde i.
Dadas bidrag till konstvärlden
Dada blev känt för att vidga definitionen av vad som kunde betraktas som konst. Rörelsen introducerade helt nya former av kreativitet, såsom ”performance art”, ”readymades” och ”skräpkonst”. De skapade konstverk av vardagliga föremål och skräp, vilket öppnade upp för en diskussion om vad som gör något till konst. Ett av de mest berömda exemplen på detta är Marcel Duchamps verk Fontän från 1917, en urinoar som han presenterade som ett konstverk. Genom att omdefiniera vad som kunde vara konst chockade Dada konstvärlden och ifrågasatte dess förutbestämda regler.
Rörelsen betonade också tillfällighet och slump, något som Jean Arp ofta använde i sina abstrakta skulpturer och collage. Genom att låta slumpen styra skapandeprocessen ville Dada-konströrelsen visa på absurditeten i att försöka kontrollera eller strukturera konst och skapande.
Humorns och ironiens roll
Dadas humoristiska och uppviglande ton var en viktig del av dess charm och påverkan. Den surrealistiska rörelsen, som senare skulle bli en av de mest kända konstnärliga riktningarna under 1900-talet, inspirerades mycket av Dadas satiriska och nonsensartade uttryck. Genom att använda humor och ironi försökte Dada avslöja absurditeten i den etablerade konstvärlden och samhällets förväntningar.
Dadaistiska konstverk och performance hade ofta en lekfull karaktär, där det logiska och förutsägbara övergavs till förmån för det irrationella och kaotiska. Denna anarkistiska och lekfulla inställning till konst var en direkt utmaning mot de konstnärliga ideal som dominerat tidigare epoker, såsom realism och impressionism.
Dadas påverkan och arv
Trots att Dada-rörelsen endast var aktiv under en kort tid (1916-1924) hade den en enorm inverkan på efterföljande konstnärliga och kulturella rörelser. Den surrealistiska rörelsen, som uppstod under 1920-talet, hämtade mycket av sin inspiration från Dada, och många Dada-konstnärer, som Tristan Tzara och Max Ernst, blev centrala figurer inom surrealismen.
Dada lade grunden för många av de experimentella och konceptuella konstformer som kom att dominera 1900-talets konstvärld. Genom att ifrågasätta konstnärens roll, konstverkets syfte och publikens förväntningar bröt Dada ny mark och öppnade dörren för framtida konstnärer att experimentera med nya idéer och tekniker.
Avslutande tankar
Dada var inte bara en konstnärlig rörelse, utan också en politisk och social kritik mot den tidens världsordning. Genom att använda sig av nonsens, ironi och anarki utmanade Dada traditionella konstformer och skapade en helt ny definition av vad konst kunde vara. Även om rörelsen var kortlivad, lever dess inflytande vidare i modern konst, särskilt inom surrealism, performance art och konceptuell konst. Dada var en rörelse som varken erkände regler eller gränser – och just därför fortsätter den att fascinera och inspirera än idag.